Skolfröken, springskorna & skamvrån Del2

Tiden och lektionerna segar sig fram, det vill liksom aldrig bli rast någon gång.
Solen sipprar in genom smutsiga fönster övertäckta med persienner som hänger lite på sniskan.
Oj, vad jag längtar till att få springa där ute i solen!
Mattetimmen går ganska bra, fröken har fullt upp med att hjälpa Kristina och Carina med deras mattetal. De två tjejerna låter ganska högt när de talar till varandra och andra. Jag har hört när vuxna pratar att barn kan bli så när de har varit på dagis istället för att vara hemma på dagarna.
Fröken hinner inte fram till mig under hela den lektionen, det brukar ofta vara så och jag ropar inte så högt heller när jag inte kan talen. Den här gången var det tur. Jag hade inte gjort några mattetal alls, bara drömt om helt andra saker. Det bara blir så för mig rätt så ofta.

Under svenskalektionen så kommer jag inte undan fröken. Vi har skrivstil idag.
Konstig stil tycker jag. Man ska liksom knyta ihop bokstäverna på något knepigt sätt så att det nästan blir helt oläsbart.
Fröken står böjd som en ostbåge över mig nästan hela lektionen och låter mig skriva:Far ror…. Säkert 25gånger innan jag får skriva: Mor är rar lika många gånger. Nåde mig om jag tappar koncentrationen och skriver slarvigt!

Äntligen ringer det i klockan och vi får ta rast en stund.
De flesta i klassen brukar hoppa rep eller leka en sånglek som lät ungefär så här: Vi komma ifrån Ria-ra, Ria-ra,Ria-ra, vi komma ifrån Ria-ra, aske, daske da….
Jag tyckte inte så mycket om det där utan ville hellre springa runt och busa.
När jag gick i ettan så var jag rätt ofta ensam på skolgården men nu i tvåan så började det en ny tjej i vår klass. Pernilla heter hon.
Pernilla tycker också mycket om att springa och vi leker rätt ofta på rasterna. Jag gillar nog henne ganska mycket.
Den här rasten så lekte vi en ny hemmagjord variant av tagen.
Det gick ut på att vi jagade varandra runt hela skolgården och den som han upp den andra var tvingad att nypa denne i rumpan lite.
Just idag kände jag mig nästan oslagbar, mina nya skor gjorde så att Pernilla inte hängde med så som hon brukade göra. Hon var vanligtvist ruskigt snabb!
Jag hann upp henne gång på gång och nöp henne lite lagom i rumpan, Oj vad jag tyckte det var roligt!
Ända tills fröken kom utmarscherande på skolgården.
Hon klev med bestämda steg i min riktning och på något konstigt vis kändes det som om tiden plötsligt stannade till. Det blev knäpptyst och det enda som hördes var frökens taktfasta steg i klackeskorna mot asfalten och hennes röst som ekade över skolgården… -Tomas, Vaaad tar du dig till?! Ohyfsade unge!
All lek hade nu helt stannat av och aske, daske ria-ra andet hade upphört att ljuda.
Fröken tog mig hårt i örat och släpade in mig i klassrummet. Jag förstod ingenting, varför blev hon så arg nu?
Fröken hade ju givetvis sett hur jag sprang runt på skolgården och nöp Pernilla i rumpan. Hennes ögon såg ju bara en liten pojke som kutade utav bara fasen efter den nya lilla flickan i klassen och nöp henne i rumpan gång på gång. Ärligt talat så såg det nog rätt så illa ut, sett med vuxenögon. Men det kunde ju inte en åttaårig pojke förstå.
Lektionen som kom efter rasten fick jag tillbringa på en stol, vänd emot ett hörn längst fram i klassrummet. Jag hade hamnat i skamvrån!

Fortsättning kanske inte följer alls.........

Skolfröken, springskorna och skamvrån Del1

Jag såg att min första skolfröken gått gått och kolat. Dock inte så överaskande då hon måste ha varit runt 90år nu. Hon var ju inte purung direkt när jag hade henne som fröken heller.
Jag fick nu genast en minnesflash tillbaka till den tiden det begav sig.
Här kommer del 1.

Klockan är strax före 08.00 på morgonen en solig septembermorgon, jag tror det är en fredag och jag är på väg till skolan.
Jag får lite hjälp att klä mig av min mamma för jag är bara 8år och kan inte riktigt knyta mina sprillans nya springskor.
Visst, jag kunde ju knyta skor hjälpligt i allafall för några månader sedan men nu har jag ju glömt bort hur man gör. För om sommaren har man ju bara träskor på fötterna och dem behöver man ju inte knyta.
Jag springer ned för trappen. Det klapprar inte som det brukar göra när man har träskorna på sig, nu swischar jag ljudlöst ned som en indian. När jag kommit ned för trappororna och ut ur huset känner jag hur septembersolen värmer skönt i ansiktet.
Jag måste korsa en stor och farlig väg för att ta mig till skolan och där måste jag vara försiktig säger alltid mamma. På den här tiden fick åttaåringar springa själva över stora vägar, bara man såg sig för.

Idag har jag så väldigt mycket spring i benen. Det måste bara bero på mina sprillenya springskor. Jag har nog fått de snabbaste springskorna i hela värden. Inte ens kinesernas skor kan vara så här snabba!
Jag ökar takten när jag närmar mig den stora farliga vägen och flyger över den i ett nafs. Märker inte ens den röda Saab 96:an som kommer knattrande i makligt tempo längs vägen med ett lätt blåaktigt dimmoln efter sig.
Den tvärbromsar så att det skriker om framdäcken och missar mig med en hårsmån, jag har tur, eller så var det tack vare mina snabba skor som jag klarade mig?
Ut ur bilen hoppar en arg farbror i alla fall. Han är mycket arg, eller rädd. Han frågar om jag är blind eller?
–Nää, svarar jag och undrar för mig själv hur han kan tro det? Jag har ju ingen vit pinne i handen och ingen hund heller….
Farbrorn skäller en stund och så hoppar han in i sin knattrande Saab96:a och gasar iväg igen. Sakta lommar jag iväg till skolan, lite ledsen är jag allt för att farbrorn blev så arg. Hoppas att han inte känner Mamma eller pappa, vill ju inte att de ska få veta att jag inte såg mig för.

Den hemska bilen....

Jag kommer fram till skolan alldeles lagom till att det ringer in och kilar in korridoren och fram till min krok och hänger av mig min blå vinyljacka. Skorna kränger jag av mina fötter utan att knyta upp. Det går snabbare att få på dem när det blir rast då.
I klassrummet så är det alldeles tyst, fast inte fröken kommit in än. Det är nästan alltid tyst för annars blir fröken arg, mycket arg!
Vi sitter helt tysta i våra skolbänkar med uppfällbara lock och väntar på att fröken ska komma in genom dörren. Det känns tråkigt att sitta här inne när jag vet att mina världsnabba springskor står utanför och väntar på mig. Jag drömmer mig bort till en stor äng där jag springer ikapp med andra barn. Ingen har en chans mot mig och mina skor, inte ens dumTony* i 4:an. Jag flyger fram i drömmen.
PANG! Jag rycker till…. En linjal på exakt en meter som smäller hårt i min skolbänk har just trasat sönder min fina dröm.
Fröken har kommit in i klassrummet och jag ställde mig inte upp och hälsade henne välkommen, jag var ju ute och sprang ikapp med andra barn ute på den soliga ängen. Jag blir lite ledsen.
Fröken säger åt mig att jag måste sjunga morgonpsalmen med henne där framme vid tramporgeln för att vakna.
Jag tycker inte om att sjunga och jag tycker absolut inte om att vara längst fram i klassrummet, framför alla andra!
Fröken säger åt mig att sjunga högre när hon majestätiskt sitter vid orgeln och i alldeles för hög ton sjunger ut i Denna ljuva sommartid. Vi sjunger alltid psalm varje morgon för att fröken är kristen och gammal säger mamma.
Efter psalmen sätter jag mig skamset ned vid min bänk igen, vi ska ha matte och svenska innan vi får ha rast. Jag tycker inte om skolan idag, jag vill springa med mina nya skor!

*Namnet är fingerat, dumTony hette egentligen Tomas han också.

Forts följer så småningom, nu ska jag passa barn!