Baket & skamvrån

Idag bestämde jag mig för att baka lite. Har ju inte bakat själv på massor av år så nu är det på tiden att man lär sig!
Kikade runt på nätet efter något lämpligt recept på småkakor, hittade massor. Det ena godare än det andra. Tittade på allt från vaniljhorn "Kakor som smälter i munnen och överraskar med smaken av valnötter" och heta hallongrottor "Den klassiska hallongrottan fast uppiffad med rödvin och svartpeppar" till olika former av smarriga chokladkakor.
Ska jag vara helt ärlig så tog det en stund innan jag på fullt allvar insåg att det inte fanns en chans i världen att jag skulle fixa att slänga ihop några sådana kakor. Det fick bli det kulinariska alternativet Kolakakor, det sägs ju vara skitlätt! ´
Å det var verkligen lätt, äntligen något som inte går käpprätt åt skogs för mig. Himla gött att få visa sina barn att man duger till annat än att laga bilen och sånt. Nu blir det nog bak varje vecka... I`m the cookieking!

Nåja, jag vet inte om de blev så fina men de går att äta i alla fall.

Jag hade ju tänkt att ikväll plita ned en liten fortsättning på den sanna historien om dagen jag fick sitta i skamvrån för första gången. Men jag tror faktiskt att jag skiter i det.
Den dagen kommer jag alltid att komma ihåg, rätt hemsk dag faktiskt. Nästan lika hemsk som när DumTony fällde mig utför järntrappan från matsalen.
Lille Tomas 8år studsade med blodiga knän och full av adrenalin upp och klippte till med en rak höger, DumTony stöp som en fura.

Hur gick det sedan? Jo, naturligtvis såg ju fröken hur jag slog till DumTony. Tomas fick gå till rektorn och ha ett långt allvarligt samtal och sedan raka vägen till klassrummet där stolen i hörnet väntade, igen.

Tänk att det inte är så fasligt länge sedan skamvrån avskaffades, detta utspelade sig 1978 i en skola här i Umeå.
Nog går utvecklingen framåt ändå och tur är väl det!
Hade nog ingen lysande framtid på den skolan, var nog tur att vi flyttade lagom till att jag skulle börja trean. Tack mamma och pappa för det!

Föresten r.i.p gamla fröken.

Skolfröken, springskorna & skamvrån Del2

Tiden och lektionerna segar sig fram, det vill liksom aldrig bli rast någon gång.
Solen sipprar in genom smutsiga fönster övertäckta med persienner som hänger lite på sniskan.
Oj, vad jag längtar till att få springa där ute i solen!
Mattetimmen går ganska bra, fröken har fullt upp med att hjälpa Kristina och Carina med deras mattetal. De två tjejerna låter ganska högt när de talar till varandra och andra. Jag har hört när vuxna pratar att barn kan bli så när de har varit på dagis istället för att vara hemma på dagarna.
Fröken hinner inte fram till mig under hela den lektionen, det brukar ofta vara så och jag ropar inte så högt heller när jag inte kan talen. Den här gången var det tur. Jag hade inte gjort några mattetal alls, bara drömt om helt andra saker. Det bara blir så för mig rätt så ofta.

Under svenskalektionen så kommer jag inte undan fröken. Vi har skrivstil idag.
Konstig stil tycker jag. Man ska liksom knyta ihop bokstäverna på något knepigt sätt så att det nästan blir helt oläsbart.
Fröken står böjd som en ostbåge över mig nästan hela lektionen och låter mig skriva:Far ror…. Säkert 25gånger innan jag får skriva: Mor är rar lika många gånger. Nåde mig om jag tappar koncentrationen och skriver slarvigt!

Äntligen ringer det i klockan och vi får ta rast en stund.
De flesta i klassen brukar hoppa rep eller leka en sånglek som lät ungefär så här: Vi komma ifrån Ria-ra, Ria-ra,Ria-ra, vi komma ifrån Ria-ra, aske, daske da….
Jag tyckte inte så mycket om det där utan ville hellre springa runt och busa.
När jag gick i ettan så var jag rätt ofta ensam på skolgården men nu i tvåan så började det en ny tjej i vår klass. Pernilla heter hon.
Pernilla tycker också mycket om att springa och vi leker rätt ofta på rasterna. Jag gillar nog henne ganska mycket.
Den här rasten så lekte vi en ny hemmagjord variant av tagen.
Det gick ut på att vi jagade varandra runt hela skolgården och den som han upp den andra var tvingad att nypa denne i rumpan lite.
Just idag kände jag mig nästan oslagbar, mina nya skor gjorde så att Pernilla inte hängde med så som hon brukade göra. Hon var vanligtvist ruskigt snabb!
Jag hann upp henne gång på gång och nöp henne lite lagom i rumpan, Oj vad jag tyckte det var roligt!
Ända tills fröken kom utmarscherande på skolgården.
Hon klev med bestämda steg i min riktning och på något konstigt vis kändes det som om tiden plötsligt stannade till. Det blev knäpptyst och det enda som hördes var frökens taktfasta steg i klackeskorna mot asfalten och hennes röst som ekade över skolgården… -Tomas, Vaaad tar du dig till?! Ohyfsade unge!
All lek hade nu helt stannat av och aske, daske ria-ra andet hade upphört att ljuda.
Fröken tog mig hårt i örat och släpade in mig i klassrummet. Jag förstod ingenting, varför blev hon så arg nu?
Fröken hade ju givetvis sett hur jag sprang runt på skolgården och nöp Pernilla i rumpan. Hennes ögon såg ju bara en liten pojke som kutade utav bara fasen efter den nya lilla flickan i klassen och nöp henne i rumpan gång på gång. Ärligt talat så såg det nog rätt så illa ut, sett med vuxenögon. Men det kunde ju inte en åttaårig pojke förstå.
Lektionen som kom efter rasten fick jag tillbringa på en stol, vänd emot ett hörn längst fram i klassrummet. Jag hade hamnat i skamvrån!

Fortsättning kanske inte följer alls.........